- Heidi

Den senaste veckan har varit väldigt upp och ner. Jag har haft riktiga lyckokänslor (för första gången på väldigt länge!) men tillsammans med det har det kommit mycket jobbiga känslor också. Men vad gör man? Jag kämpar som den oxe jag är.

Jag praktiserar ju på en förskola med 4-5 åringar och jag tycker det är jättekul! Jag trivs med dom andra "fröknarna" och jag finner barnen lugnande på något vis; att se dem leka oskyldigt som det inte finns några problem i världen...

Nej usch vad ansträngande det var att skiva.. det får räcka så. Godnatt

Idag har varit en effektiv dag. Vi gick upp tidigt för att besöka vårdcentralen, Shane har nämligen åkt på halsfluss igen, stackarn. När han fått penicillin gick vi hem och tog en riktigt skön tupplur!

På eftermiddan' ringde jag till min praktikplats (nyängsgården) och påminde att jag kommer imorrn, jättesöt tjej i luren. Det blir säkert en jättekul praktik, lät ju lovande iallafall :-) Ringde även KPA, migrationsverket och Spanska ambassaden för att vara säker på att det är OK att Shane reser dit, vilket det var. Så nu kunde jag även betala resan när jag fick det bekräftat. Eftersom jag tycker det är jättejobbigt att ringa samtal till folk jag inte känner så känns det riktigt bra nu när jag fått så många överstökade.

Pappa fyller år idag också, så vi var och fikade hos honom. Grattis igen :]

Hämtade även ut mina länge efterlängtade böcker jag beställt! Det är Om jag kunde drömma och När jag hör din röst ur twilight-serien. Jag läser inte ofta böcker men dom här har jag verkligen fastnat för.

Igår åkte Shane på kryssning med killarna. Det var då det verkligen slog mig hur ensam jag är, och det skrämde mig. Den enda som riktigt känner mig är Shane. Plötsligt kände jag mig sådär beroende av honom, sådär som jag inte vill känna. Jag var ju så glad att han fick komma iväg och ha kul utan mig, utan att veta hur ensam jag skulle känna mig. Till följd av det fick jag en alldeles plötslig mamma-saknad och det sved som bara den. Jag brukade alltid säga att mamma och Shane hade delad plats i mitt hjärta. Gissa saknaden när det känns som halva ens allt har tagits ifrån dig så orättvist. Jag är så rädd för att mista Shane också.

Jag saknar mamma, det gör så ont att det strålar ut i bröstet. Inte nog med att hon är borta, men det känns som hela min familj försvann med henne. Den man kände sig trygg hos. Den som tog hand och brydde sig om en. Plötsligt har jag tvingats växa upp och oroa mig för saker jag aldrig förstått mig på tidigare, "vuxensaker". Jag vill bara vakna upp ur den här röran: jag vill inget hellre än ringa mamma och berätta vad ledsen jag är...

Ja jag är på dåligt humör, deppig. Känns som jag varit alldeles för glad alldeles för länge, och nu slår det förstås tillbaka ordentligt. Jag kan inte bestämma mig för om jag ska med ut och dansa eller inte. Alla verkar ha nåt för sig ikväll och det känns som jag också borde det, suck. Väntar nån timme till innan jag bestämmer mig.

Good evening. Igår blev det helt oplanerat fest hos oss. Vi hade iaf hur trevligt som helst. Jag däckade vid 2 tiden, det där sista glaset vin gjorde sig väl påmind. Vid 08 vaknade jag och undrade vart Shane var! Jag var helt 100 på att det var Andy som låg på soffan och sov, jag letade efter Shane och ringde Constantin för att se om han visste var Shane var. Orolig tänkte jag att Shane följt med någon en bit på vägen och inte kommit hem, hemska tanke. Så hör jag från vardagsrummet Shane ropa på mig, haha. Skrattar fortfarande när jag tänker på det. Väckte alltså Constantin tidigt och undrar var Shane är när det var han som sov i soffan. Korkskalle. 

Vaknade förstås med världens huvudvärk. Men Shane och jag har varit riktigt smidiga och storstädat här, det behövdes efter igår! Nu på kvällen har jag läst i boken "om jag kunde drömma"; perfekt sysselsättning en dag som denna.

Bilder kommer eventuellt upp senare.