- Heidi

Jag är så less på allt och arg, och ledsen. Får bubblande ångest på kvällen, Hur kunde det bli såhär? Det här fick inte hända. Inte på minst 30 år! Min bästa vän. Min käraste vän. Min prinsessa, jag din, du min. Mitt käraste. Den som alltid älskat mig ovillkorligt. Ingen har haft eller kommer ha större inflytande på mig, din röst ekar i mina öron hela tiden. I affären "det här är alltid bra att ha hemma", i garderoben "näe dem gillar jag inte", i köket; Jag är riktigt duktig på att laga mat "vägen till en mans hjärta går genom magen", som du lärt mig. Shane instämmer.

Nu börjar chocken sakta lägga sig. Jag börjar inse att det är såhär det är och kommer att förbli. Det gör så jävla ont, obeskrivligt smärtsamt. Det här går inte att trösta bort. Jag tänker automatiskt om och om igen, flera gånger om dan; jag är ledsen, jag ska ringa mamma och berätta vad ledsen jag är. Jag är så ledsen, vill bara ha mamma. Det här fick inte hända.

Känner mig jättebesviken på många "vänner" som inte hört av sig. Det är verkligen nu man lär sig veta vilka som finns där för en och bryr sig och vilka som bara är nyfikna men inte vågar ringa och fråga hur en mår. Samtidigt har upptäckt några riktiga guldkorn i min vänskapskrets, tack för att ni finns där och visat ert stöd, ni vet vilka ni är ♥

Idag fick jag hem mitt allra största stöd och glädje i livet.

Igår började mitt nya liv, ett mycket fattigare liv än det skulle varit.

Hela min syn på livet har förändrats. Det här är som en hemsk labyrint med fäller överallt, man får akta sig för allt. Ingen är säker och ingen kan vinna. Jag känner en stor ångest inför allt jag har framför mig. Vill jag verkligen ha barn som ska behöva leva på det här stället? Det är ju rena helvetet att leva på jorden. Ingen rättvisa, snarare tvärtom. Dem vackraste går först. Nu vet jag iallafall att jag har den vackraste skyddsängeln bakom mig.

Jag är övertygad över att hon inte fick nån rättvisa här på jorden, att hon därför togs till ett bättre ställe än detta.